Okej var ska jag börja någonstans?
Nå i morse hade jag feber och kände att jag skulle spy emellanåt. Sen då man sa det till pappa blev han typ sur och ens klasskompisar messade kanske en liten grad nedstämt ton. Jag har nedsatt immunförsvar och de flesta som känner mej borde veta det och jag kan ej rå för hur jag mår eller göra något åt det precis. Jag har haft en smula värre och ändå varit i skolan och det har ej gått så jag vet var mina gränser går. Jag vet jag missa en sak till yrkesprovet och antagligen får jag väl ej reda på vad eller hur man gör det. Men då någon annan är sjuk så då känner jag alltid amen okej då jag hjälper dej.
Jag har haft det extremt jobbigt och det kanske inte syns men det tar på. Precis som du klär på dej klär jag på mej ett leende på samma gång för att försöka få må bra och för att glömma det som hänt för länge sen ett tag. Så gör jag varenda dag, det tar på och ingen kan vara stark hela tiden. Ni som vet hur jag har haft det kan ju försöka sätta sig in i min situation och ändå kan ni ej komma i närheten utav det. Ni kanske anser ni haft det värre men att få veta att den som alltid stod dej närmast dog för en dag sedan och sen att leva med den mamma jag gjort... Det är hemskt och sen att få veta att den sjukdom som finns från mammas sida antagligen gått till min mamma... Det skrämmer mej mest, det kan betyda jag får den. Ni behöver ej oroa er i vardagen för sånt här. Ni flesta har en bra mamma som behandlar er bra och som ni kan gå till med problem ni ej kan säga åt pappa eller kompisar. Det har inte jag eftersom jag tvingades välja mellan min utbilding+ framtid eller mitt mående och hur det skulle påvera det andra jag gjorde. Jag valde mitt mående,utbildning och framtiden först, vad som var bäst för mej. Ni lär aldrig riktigt förstå hela innebörden och nån dag kanska jag skriver ut allt om hur det var att leva med mamma då. Jag kanske håller mej ifrån henne läänge till ännu eller då man blir dit mot 20 att man kanske testar på nytt att ha kontakt med mamma och vara med henne.
Men hur som helst så tycks det vara mitt fel att jag är sjuk hela tiden och det spelar ej roll hur mycket jag hjälper andra för jag ska ju inte få sånt tillbaka. Jag är trött på allt, sen att det ska pratas om någon bakom deras rygg då dom inte är närvarande...Va är det för stil?
Jag börjar snart sluta trivas i min klass, visst alla kan ej komma överens med alla men måste man hålla på med en massa snack om dem för det? Skulle inte tro det.
Jag har tagit emot mycket och hållit det jag känt inombords. Jag har försökt varit förstående och stark men just nu känner jag bara varför ska jag hålla på att få det bra och hjälpa då ingen annan tycks göra det?
Man ska ha mycket mod till att säga emot, jag har nog mod men är det värt att säga något?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar