Onsdag 20.1 2010

Denna krabat får mej le i alla tider bra och dåliga... En trogen vän som följer dej vart du än går och kommer då du kallar på honom. Lyssnar otroligt bra och är väldigt stark. Saknar honom :)

E i skolan med död telefon :P den dog i mitt skåp i väskan xP
Har andra timmen svenska och i.o.m. att jag och heidi e klara så får vi håltimme typ :) så skriver här :)
Ska på möte in till stan 16.00 idag så blir tvungen att gå tidigare från gymnastiken.
Ryggen värker lite ännu men blir bättre och bättre.
Ska testa ikväll på träningen hur mycket den klarar och då får jag se om ja kan klara av 5 serier i Finland på freda/lörda :)

Jag e så himla trött på allt just nu...
Allt känns bara så jobbigt...
Har ingen aning om vad jag ska ta mej till...
Ibland känns det som jag knappt orkar med mej själv :/
Jag e så trött och irriterad...
Då jag vill va ifrån allt bara en elr två dagar får jag inte det...
Får inte va utan telefon samtal eller bara slippa kontaktas på typ 1-2 dagar...




Jag börjar känna av något mer o mer men vet inte vad det är...
E det att jag håller på att ge upp hoppet eller e det att jag vill vara ensam?
Jag vet faktiskt inte...
Vill ej behöva säga var jag e eller hur jag mår varenda dag...
Inte heller behöva ringa varje dag...
Jag vill kunna vara fri...
Fri till att göra vad jag vill utan att behöva säga till nån var jag är...
Ibland verkar det som om alla vill kontrollera mej och styra mej...
Varför?! Jag e inget barn !!...
Jag hatar att bli kontrollerad...
Hatar det...
Ska bli skönt att få komma bort på bowlingresor...
Få tänka på nått helt annat...
Få njuta av hur det var innan jag blev fängslad av kedjor...
Vill få vingarna fria...
Fria att få flyga mej dit vinden tar mej...
Är det bara en dröm att jag får bli fri igen?
Är det bara en dröm att få det ungefär som innan mina vingar blev fastkedjade?
Ibland kan jag tro det...
Du lyssnar inte på mej, ingen verkar göra det...
Jag är i ett mörkt rum o när jag ser dörren öppnas så lite ljus kommer ser jag dej och alla jag känner stå där...
Jag försöker skrika men ingen hör mej...
Dörren stängs igen och jag e fast i mörkret med kedjor runt mina vrister,vingar och händer...
Önskar och drömmer hur det var innan...
Men efter mammas nojs & skrik och gammel mormors död är inget det samma...
Du säger du är där för mej och sånt men jag vet...
Men det är det att jag kanske inte orkar hela tiden...
Har märkt jag är känsligare nu än nånsin förut...
Har aldrig gråtit så mkt under en kort tid...
Gång på gång har tårarna fallit...
Börjar bli trött på det...
Orkar inte en gång till...
Jag har fallit tillräckligt långt ner i det svarta djupa hålet som kallas livet...
Där kärlek och allting annat gör ont...
Jag är utmattad varje helg efter varje skolvecka...
Jag orkar inte själv längre...
Men jag är för snäll att säga vad jag vill just nu...
Rädd för att såra...
Vem sa att livet och kärleken du har skulle vara enkel?...